Kanotgymnasiet
Slutet av nian började närma sig och gymnasiet nalkades nu inom snar framtid. Jag fick då nys om att det fanns ett kanotgymnasium i Nyköping där man fick paddla på skoltid, ”helt perfekt” var min första tanke. Problemet var att jag endast paddlat på skoj och lekt i forsen. (Kanotgymnasiet avsåg tävlingskanotister i slalom och racing) Jag hade inga tävlingsmeriter, aldrig paddlat igenom en port, hade inte ens suttit i en slalomkanot. Men jag sökte ändå och gjorde i princip bort mig på antagningstesterna då jag var absolut sämst på allt, t o m tjejerna var bättre. Jag kom inte helt oväntat på reservlistan för dem som blev antagna och hoppet att få börja på kanotgymnasiet i Nyköping var som bortblåst. Då, en vecka innan jag skulle ha börjat skolan i Vilhelmina ringde de mig från kanotgymnasiet och berättade att någon i de högre årskurserna hoppat av utbildningen och att det fanns en plats för mig. Inget hade kunnat göra mig gladare då än det beskedet. Nu började ett mycket annorlunda liv för mig, minst sagt.