Instrument Landing System – ILS

För att det ska vara möjligt att landa i dåliga väderförhållanden så som snöoväder med dålig sikt och låga moln behövs ett system för att göra detta möjligt. Det är här Instrument Landing System (ILS) kommer in i bilden som på ett mycket exakt och säkert sätt leder flygplanet, både i lateral- och vertikal led, på en lagom brant glidbana ned mot landningsbanan.

ILS består av 4, oftast 5, delsystem:
1. Localizer (LOC eller LLZ)
2. Glideslope (GS)
3. Markers
4. Inflygningsljus
5. DME

Hur funkar en ILS?

ILS är ett system som skickar ut fyra radiolober som har till uppgift att definiera rätt glidbana (glideslope) och rätt riktning ned till banan. Inne i flygplanet sitter instrument som känner av hur man befinner sig i rymden relativt dessa radio- lobers idealbana och på så sätt flyga på en exakt rätt glidbana ned mot banan. För att veta avståndet till touch down, den tredje parametern, använder man sig av ”Markers” och/eller eventuellt en DME och vad det är reder jag ut längre ned.

Localizer
Sändaranordningen för Localizern består av ett antal antenner som är belägna vid den bortre banänden för att få god riktningsverkan genom hela banan. Localizern sänder två radiolober, en till vänster om banan och en till höger om banan. Sändningen sker på en av de 40 reserverade ILS-frekvenserna mellan 108,1 och 111,95 MHz. Den högra radioloben sänder på 90 Hz och den vänstra sänder på 150 Hz.

Båda är lika hårt modulerade och ILS-mottagaren (flygplanet) lyssnar på båda samtidigt och mäter skillnaden i signalstyrka mellan 90- och 150 Hz-tonerna. Detta fungerar alltså helt analogt och skillnaden i signalstyrka indikeras på CDI (Course Deviation Indicator) i cockpit. Har man då en korrekt och centrerad CDI-indikering så är båda radiolobernas signaler lika starka och man vet därmed att man ligger på rätt kurs och mitt mellan loberna.

Glideslope/Glidepath
Glidbanans sändning fungerar precis likadant som localizerns förutom att den sänder på en kanal mellan 329,15- och 335 MHz. Radioloben med 90 Hz sänder över glidbanan och loben med 150 Hz sänder under glidbanan.

Mittlinjen emellan dem lutar oftast med precis 3 grader (standardglidbanan) mot horisontalplanet och anger korrekt glidbana. Sändarantennen är placerad på någon av sidorna av banans ”touch down zone”.

Marker beacons

ILS har också tre markörfyrar (Marker Beacons), som består av smala riktantenner som sänder rakt upp, mitt i glidbanan, på bestämda avstånd från banänden. De sänder alla på samma frekvens, nämligen 75 MHz, men är modulerade i olika tonlägen samt olika tonkombinationer.

Outer marker

Den yttre markören (OM, Outer Marker) är placerad mellan 6,5 km till 11,1 km från banänden och när planet flyger över denna hörs en morsesignal i cockpit som består av enbart ”långa” (– – – –) med en ton av 400 Hz. Även ILS-utrustningen ”hör” detta och en blå lampa med bokstaven ”O” börjar blinka.

Middle marker

Mellanmarkören (MM, Middle Marker) står ca 1100 meter (3500 fot) från banänden och sänder en morsesignal bestående av omväxlande ”långa och korta” med en ton av 1,3 kHz. Vid passage av ”MM” tänds en gul blinkande lampa med bokstaven ”M” och även detta hörs i cockpit. ”MM” används som en varningssignal för piloten och skall förknippas med att visuell kontakt med banan skall vara etablerad. För en typisk CAT I inflygning skall bankontakt vara etablerad på minst 200fot AGL (Above Ground Level). Detta kallas för the ”Missed Approach Point” (MAP). Ser man inte banan vid ”MAP” så måste man dra på igen och antingen gå runt och göra om hela proceduren igen eller gå till sin alternativflygplats.

Inner marker

Hela inflygningssekvensen slutar vid innermarkören (IM, Inner Marker) som står ca 30 meter från banänden. Den sänder en morsesignal bestående av enbart ”korta” (. . . .) med en ton av 3 kHz som också hörs i cockpit. ILS-utrustningen tänder en vit blinkande lampa med bokstaven ”I” och när man passerat inner marker är det helt enkel dags att landa flygplanet.

DME – Distance Measuring Equipment

Samtidigt med ILS använder man gärna DME, Distance Measuring Equipment, ett mikrovågssystem vilket anger avståndet till en viss DME-fyr som ofta är sammankopplad med localizers eller VOR-fyrar. I och med detta har man alla parametrar för att kunna landa helt utan sikt, eller helt automatiskt om man så vill, genom att mata in parametrarna i autopiloten: Avståndet till banänden, rätt höjd och rätt plats i sidled. Fördelen med DME vs Markers är att man inte behöver några faciliteter utanför flygplatsområdet samt att det endast behövs en DME för båda banriktiningarna. Dessutom så ger DME avståndet till banan hela tiden medans Markers bara står där dom står.

Identifiering
För att vara helt säker på att man flyger in på rätt bana eller att man har rattat in rätt frekvens så har localizern ett specifikt namn. T ex Ljungbyheds ILS för bana 29L heter ”111,7 MHz DA”. Boksväverna ”DA” är identifieringen för just den ILS´en och de sänds ut i morsekod och denna kod lyssnar man på för att försäkra sig om att allt är som det ska. Morsekod kan du för övrigt lära dig genom att KLICKA HÄR.

Inflygningsljus

För att lättare kunna se banan på sin beslutshöjd (vid Middle marker) finns högintensiva inflygningsljus. Det finns olika system beroende på hur låga väderminima flygplatsen vill kunna operera ned till. Ju lägre minima man vill ha desto mer ljus helt enkelt!